| Once Again |

Som sagt, ett år sedan jag var här senast. Vad händer?

Tänkt på att börja skriva flera gånger för ibland känns det som att det skulle vara en skönt att få ut sig en massa tankar. Men jag behöver inte det, jag har folk jag kan prata med så vad är nytan med att skriva ut allt på nätet?

 

Kollade tillbaka lite och vad det känns som är man en liten mupp som leker cool. Haha patetiskt egentligen att skämmas över det man själv skrivit.. 

 

Så vad är nyttan med denna blogg? Ingen aning. Satt faktist nu innan jag skrev detta inlägg och funderade på om jag skulle radera bloggen eller inte. Men sen så vad gör det för skillnad. Kan alltid vara kul att kolla tillbaka och skämmas över sig själv. Eller?

 

Nog om detta. Back to bed med min hemska jävla förkylning... 

 

Peace out

Tobias

Som rubriken lyder så är jag inte taggad, nej utan helt tvärtom. Känns som att allt, eller ja inte allt men det mesta går baklänges. Jag trodde jag var nöjd med mitt jobb, men som jag känner det nu är det verkligen inte så. Mathias skulle egentligen vara tillbaka tills på Måndag, men som vanligt skjuter dem på det några veckor.. Åhh jag blev anställd för att göra en sak - köra ut varorna - blir istället fast på lagret. Känns inte så kul då det finns massa andra roliga jobb som jag hellre skulle vilja ha. Jag skulle till och med kunna tänka mig att börja plugga igen bara för att slippa jobbet. Så som det är nu alltså. 

 

Förkylningen, som jag sa tidigare håller på att släppa så jag känner mig mycket piggare. Men samtidigt tänker jag tillbaka på denna vecka som har varit och i vanliga fall hade jag inte jobbat. Men skulle jag vara sjuk en eller två dagar som det är nu så skulle jag väl avlida då jag kom tillbaka till jobbet. Att gå upp på morgorna nu för tiden har blivit mycket enklare, dels för att det är så mycket ljusare samt att kroppen har fått in en viss rutin att den ska vakna två minuter innan larmet går igång. Vilket jag inte är så förtjust i. 

 

När jag jobbar så är jag mycket ensam, mer än halva dagen spenderar jag helt ensam. Det är såna stunder som man kan tänka mycket och reflektera över saker. Varför gjorde jag som jag gjorde då, och varför gjorde jag inte vissa andra saker. Mycket tankar finns och ibland känns det som att när jag jobbar och försvinner in i tankarna, att allt blir mycket lugnare. Jag lugnar ner mig själv och kan lättare se vad som skall göras och inte. Nästan som att kroppen gör så för att den vill lugna ner sig själv för den klarar inte av tempot. Det får mig att tänka på hur människor är så olika. Ingen är den andra lik och det får mig att återgå till mig. Hur unik är inte jag som person. Allt jag gör i mitt liv påverkar folk och vad jag tänker och hur jag agerar får konsekvenser som ibland man får betala dyrt för och ibland kan de leda till det bättre. För att förklara mig just nu så sitter jag bara och skriver rakt ut från hjärnan, har inget sammanhängande med allt. Utan känner att detta är vad jag behöver göra efter en hel dag med jobb och alla tankar. 

 

Kan säga att de tankar jag har haft idag har varit väldigt negativa och hoppas att de snart ska ändras på. Orkar inte vara denna bitterfitta längre. Kan inte det bara ske en förändring mot det bättre? Önskar det i alla fall. 

 

Nu är det dags för mig att få i mig lite näring, också kallat middag. Efter det blir det att träffa Caroline, inte träffat henne på hela veckan så det ska bli skönt. Hon får mig alltid på så mycket bättre tankar så det ska bli riktigt skönt!

 

See you later, aligator!

 Har lagt av med spel av alla sorter för stunden. Känner inget sug för det som en gång var min stora passion. Vad är det som händer med mig? Confused much?! Ja det kan man säga.

 

Har under kanske ett års tid varit en administratör / moderatör för en spelserver inom minecraft. Den dedikerade jag mycket av min fritid till för att de 80-90 spelare vi hade skulle kunna ha det kul. Och det funkade, vi var tre stycken som hade hand om det, och varje dag plingade det till på vår facebook att vi fått nya följare som ville spela med oss. Vi blev en känd server tack vare alla svenska YT-kändisar som ville spela, och med kändisar kommer alla följare. Vilket var bra för oss. Mycket skit kom ju med men också mycket bra. Vi tre som styrde hade riktigt bra kontakt, the three amigos. Men så släppte Daniel, som har servern, in en till person innanför denna ring av kontakt och styrelse. Vilket raserade allt, som jag kände det, vi hade byggt upp. Det var inte bara vi, utan det var en person till som utanför vår grupp ändrade saker vilket inte var godkänt av mig eller Robin. Daniel hade bara slutat bry sig, vilket är jävligt sugigt när man har lagt ner så mycket tid och möda på att få det så bra som möjligt. 

 

Call of duty och hela den resan ligger på hyllan, får se om det blir någon come-back till mw4 som det är snack om att skall komma. Men ärlligt talat känns det inte som att detta är något för mig längre. Från att ha varit sveriges elit till att bli en person som inte ens gillar spelen längre, det är skumt. Mycket av detta beror väl på i vilken situation jag har hamnat i och med fästmö och jobb så har det intresset bara försvunnit. Tycker det är tråkigt då det är en sak som jag är väldigt bra på och känner mig riktigt stolt över. Samt kontakten man har fått med riktigt sköna människor. Minns första gången jag spelade call of duty, jag var livrädd för det var något som jag inte kunde. Jag visste inget, jag var en riktig nybörjare. Men för att bli bäst måste man starta någonstans och varför inte just där, på Pipeline, den 25 December 2008. Det var just då en sådan stor händelse i mitt liv att jag än idag minns datumet. Det är som ingraverat på baksidan av mitt huvud. Den dagen förändrade mycket. Från den dagen var jag känd som Tyson. Många visste vem jag var och många ville inte möta mig. JAG VAR GRYM!

 

Idag har varit en vanlig dag på jobbet, just i denna stund kan jag säga att jag avskyr det. Jag vill inte mer. Hata är ett starkt ord men jag kan ärligt talat säga att jag hatar det. Jag blev anställd för en sak. Får göra en annan på grund av sjukdom. Visst så är det inte Mathias fel att han har fått någon sjukdom som ingen läkare kan lista ut vilken det är, men att som 19år sköta ett lager, att göra ett jobb som en person har gjort i 20år - helt ensam med en press från alla att man ska klara det lika bra. Jo visst har jag varit med i snart fem månader men ändå, det går inte runt. Det är för svårt för mig och jag känner att jag klarar det inte snart. Varje dag är en kamp mot klockan. Telefonen ringer stup i kvarten, alla ska ha saker dit, och dit, och dit, och dit och så vidare. Jag är inte mer än en människa men ibland tror dem att man är stålmannen eller något. "Stressa inte, det du inte hinner, det hinner du inte" Nej eller hur, det är det dummaste jag har hört. Jag hinner inte en dag packa upp en pall med saker. Tada, dem grejerna var lovade till dagen efter de kom. Men eftersom jag inte har packat upp dem så har inte de skickats. Då blir personer arga och tycker att man ska ha gjort det och då får jag känslan av att de tror inte att jag gör något. Utan mig skulle hela systemet crasha just nu eftersom vi är två personen som är utbildade inom lagerlogistiken i det nya systemet, skulle jag vara sjuk imorgon (läs torsdag) skulle jag ha enormt mycket jobb på fredagen för det är ingen som kan mitt. Visst plocka upp varor är inte så svårt. Men att att ha hur mycket som helst, och så lite tid. Det går inte ihop. Jag vet inte, ibland känns det bara som att jag inte orkar mer, jag vill inte vara kvar utan jag villl bara åka hem och inte göra ett dugg. För det är så jag känner mig behandlad. Så kanske inte är fallet men att de med tomma ord säger "åh här kommer månadens anställda" osv bara för att verka trevliga. Det funkar inte. Skulle de vara utan mig ett par dagar skulle de lära sig att uppskatta mig mer. 

 

Ska sätta mig och kolla på entourage nu ett tag innan jag ska lägga mig och sova, för att sedan avnjuta ännu en dag i helvetet. Men nog om det nu. 

 

Ha det så bra nu, du som läser. (ingen) 

 

 

Alååå eller. Det var verkligen inte igår. Bloggsugen much? Nej kan inte påstå det. 

Är atm väldigt täppt i näsan, dunkande i huvudet och allmänt seg. Sammanfattar: TPL

 

Aja ingen aning om vad jag ska skriva.. Håller på ladda ner 8;e säsongen av Entourage som jag ska kunna slötitta på sånahär dagar. Åhå orkar inte mer.

 

BAIBAI

45/18 för att inte ha spelat på fyra dagar är hyfsat awesome. Dock var detta min tionde match idag men alla var lika bra.

Pero ahora voy a la cama, buenas noches,

Atm så sitter jag och kollar på Big Brother 2012, någon sjuk vecka med superkrafter och folk utnytjar det till hundra. Har själv snackat om att vara med i det senare när man blir äldre men inte fan skulle jag göra det om jag fick chansen. Aldrig.

Fick min studentmössa idag och mitt lilla monster frågade om jag hade tagit någon bild med den på. Hell f* no. Men eftersom hon betyder så extremt mycket så bjussar jag på en.

Äter en grön klubba på bilden och jag kände inte för att ta ut den. Just nu är det bara en papperspinne som jag sitter och tuggar på. Det är la gött.

Nu är det dags att bege mig mot sängen och kriga om mitt täcke, har en varg där som också leker superhjälte [ t j u v ]

Visst är hon mysig men det finns någon bättre där ute, och henne ska jag träffa imorgon.

Fortfarande tillsamans med mitt lilla monster och fortfarande lika grym på Call of duty. Har tillochmed avancerat inom transport och skaffat mig ett kort. GÖTT.

Ska lira klart en kåd match och sen lite big brother.

Vet inte när vi ses nästa gång men tills dess, ha det så gött!

/ tcruze